Jag åker hem. Varje jul. Och bor under samma tak som min mamma i minst en vecka. I släkten brukar de vänta på första utbrottet med ... spänd förväntan. Ord som brukar användas i anslutning till våra gräl är Lars Norén-pjäs.
Hon vill helst att jag ska göra saker på hennes sätt. Igår ville hon att vi tillsammans skulle lägga in mina trosor och strumpor i skåpet. Det är liksom hur man behandlar ett litet barn som ska städa "vi kan plocka undan här tillsammans så att det blir fint tills tomten kommer".... Eller så kunde ju hon göra det åt mig. Det skulle ju också gå bra. Fint mamma. Tack. Det här känns betryggande.
Det hela resulterade i alla fall i att jag trampade runt i gästrummet och strödde prylar omkring mig bara för att. För att jag kunde, för att jag ville visa att jag bestämmer själv, jag kan själv (börjar ana ett femårstrotsbeteende komma smygande).
Resultat: Klädmayhem.
Då kom mamma på den briljanta idén att säga att det finns stora kärrspindlar på golvet i gästrummet.
Resultat: Illvrål och numera en stor hög med kläder i en stol.
Kring jul varje år sker en total regression i vårt hem. Jag beter mig som att jag vore fem och min mamma beter sig som att jag vore fem. Nästa steg i fighten brukar handla om att jag vrålar att jag "faktiskt är vuxen" och hon (varje år) replikerar "men bete dig som det då".
Faktum är att jag blir lite lätt irriterad när jag tänker på det här. Och faktum är att jag i år varit hemma i mer än tolv timmar utan att bråka. Så nu tänker jag... lugnt och försiktigt avlägsna mig från huset för att undvika vidare konflikter.
Den stora utmaningen ligger fortfarande framför oss. Den kallas juldagen och innebär en hel dag av umgänge som borde vara den mysigaste dagen på hela året.
Det är den aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar