Julen so far...

I morse satt familjen och diskuterade framtida karriärval (min lillasysters, eftersom en färdigutbildad lärare knappast kan anses ha en karriär framför sig). Mamma är väldigt noga med att hennes barn ska få välja fritt vad de vill göra med sina liv.

Mamma (tillåtande och väldigt öppensinnad): Du får bli preciiiiis vad du vill XXX (lillasysters namn)

Lillasyster: Okej, då blir jag hora.

Ridå.

Julefrid i vårt hus

Jag åker hem. Varje jul. Och bor under samma tak som min mamma i minst en vecka. I släkten brukar de vänta på första utbrottet med ... spänd förväntan. Ord som brukar användas i anslutning till våra gräl är Lars Norén-pjäs.

Jag börjar numera förstå varför jag och mina mamma bråkar när jag är hemma. Hon driver mig till vansinnet.

Hon vill helst att jag ska göra saker på hennes sätt. Igår ville hon att vi tillsammans skulle lägga in mina trosor och strumpor i skåpet. Det är liksom hur man behandlar ett litet barn som ska städa "vi kan plocka undan här tillsammans så att det blir fint tills tomten kommer".... Eller så kunde ju hon göra det åt mig. Det skulle ju också gå bra. Fint mamma. Tack. Det här känns betryggande.

Det hela resulterade i alla fall i att jag trampade runt i gästrummet och strödde prylar omkring mig bara för att. För att jag kunde, för att jag ville visa att jag bestämmer själv, jag kan själv (börjar ana ett femårstrotsbeteende komma smygande).

Resultat: Klädmayhem.

Då kom mamma på den briljanta idén att säga att det finns stora kärrspindlar på golvet i gästrummet.

Resultat: Illvrål och numera en stor hög med kläder i en stol.

Kring jul varje år sker en total regression i vårt hem. Jag beter mig som att jag vore fem och min mamma beter sig som att jag vore fem. Nästa steg i fighten brukar handla om att jag vrålar att jag "faktiskt är vuxen" och hon (varje år) replikerar "men bete dig som det då".

Faktum är att jag blir lite lätt irriterad när jag tänker på det här. Och faktum är att jag i år varit hemma i mer än tolv timmar utan att bråka. Så nu tänker jag... lugnt och försiktigt avlägsna mig från huset för att undvika vidare konflikter.

Den stora utmaningen ligger fortfarande framför oss. Den kallas juldagen och innebär en hel dag av umgänge som borde vara den mysigaste dagen på hela året.

Det är den aldrig.

Dagens hjälte

Min handledare tycker att jag ska skicka in mina "dagisalster" (her word, not mine) så att vi kan reda ut det tillsammans. Hon skriver också att det där med uppsatsskrivandet är svårt och att det är lätt att känna sig korkad.

Försöker just nu komma på om hon faktiskt tycker att jag är korkad på riktigt eller om hon någonstans tror att jag faktiskt kan reda ut det här. Med tanke på min tre senaste mail så förväntar jag mig att hon kommer att kräva att jag placeras i specialklass. I lågstadiet.

Dagens känsla

(bild lånad från eatliver.com)

Mail jag skickar till min handledare

XXX, jag tror på fullaste allvar att jag är korkad, att mina hjärnceller är på solsemester på Bahamas och att jag eventuellt har fått en hjärnskada av att ens tänka ordet examensuppsats.

Jag har läst materialet och skrivit upp och skrivit ut saker jag har fastnat för. Så långt gick det bra. Efter det så försökte jag mig på att kategorisera upp det här materialet, vilket har resulterat i någonting så intressant som en blandning mellan klipp-och-klistra-Marjasin och ett collage i bästa förskoleklasstil. Jag sitter här med ungefär tio färgade papper med påklistrade citat som är ett försök till att kategorisera och få fram olika sammanhållande mönster.... Jag har ungefär fyrahundraelva olika mönster (okej, en liten överdrift, men inte mycket)... det är inte mycket som är mer än ett citat. Och allt som innehåller mer än ett citat känns som ett desperat försök till att låtsas att det finns ett mönster. Liksom början till en hittepåuppsats.

Eftersom kategoriseringen gick åt skogen så försökte jag mig på att komma ifrån det genom att läsa och skriva... Ingen bra idé. Dagisformen håller i sig och allt jag skriver ser ut som att det är en femåring som har försökt sig på det. Jag ger på riktigt snart upp och går och lägger mig i vinteride.

På riktigt - hur börjar man med inledning (jag har försökt skriva metoddelen, det är en skrattfest.. eller ja... skrattretande dåligt). Jag vet till stor del vad jag vill ha med, jag kan berätta det och när jag skriver det så är det som att det är på ett annat språk.

Tror du att man kan få göra en muntlig examensuppsats?

Och ja, det här är ytterligare ett av frustrationsmailen. Min mamma har fått tagit några samtal, och mina vänner också. Risken finns att jag inte har några vänner kvar efter den här tiden. Men jag har hört att det brukar vara så efter en uppsats.

Nu ska jag fortsätta med att inte skriva och läsa lite metod och se om polletten möjligtvis kan rulla in i skallen på mig så att den till slut kanske hittar rätt. Ja, nu vet du ungefär vad du har att vänta dig i skriftväg på tisdag och i människoväg på fredag...

Hälsningar

Hysterika-Sara

Är upptagen....

...skriver uppsats